keep telling myself that it's not worth it 
i already know i don't deserve it
but if it's from you i don't mind hurting
this is my perfect nightmare


they say i'm brainwashed but i'm in love with this man

nu ska jag köra stenhårt. 
jag var på god väg neråt, slappat en del nu då har det gått uppåt.
nu ska jag ner ner ner ner ner.

jag vill inte gifta mig.
"she said whaaaaat?" tänker ni säkert. alla tjejers största dröm att få sitt drömbröllop.
jag ser inte giftermål som något viktigt. förlovning är heller något jag inte riktigt förstår.
om man älskar varandra så visar inte en ring att man gör det mycket, det kan man göra ändå.
ett bröllop visar inte heller att man älskar varandra, enligt mig. älskar man varandra så är
man glad bara man är tillsammans med just den personen. det är allt som betyder.

att inte lyckas i livet. 
att inte få göra något som jag älskar att göra. 

det är vad jag oroar mig mest för. jag är en sådan person som tar allt en dag i taget, men jag kan ändå inte undgå från att oroa mig för att hamna fel i livet. för ärligt talat så har man ingen aning nu om hur livet kommer vara sen.

ja, jag kan ju säga som så att jag försökte att ta kort på vad jag hade på mig. men min balans är ju inte vad den en gång var. försökte poosa sådär snyggt som alla modebloggare gör, men jag ramlade ju nästan hela tiden. tillslut sket jag i det. men jag kan ge er en "facelook" iallafall. för då behövde jag inte stå konstigt eller ramla.

tänkte göra nästa dag-grejen, men insåg att det hade varit meningslöst. jag börjar känna mig sjuk och har alltså bara legat hemma i min säng inprincip hela dagen, förrutom när jag hämtade ett paket från H&M som jag glömt av att hämta.

det var nämligen "en bild på mig idag och vad jag hade på mig". tror inte det hade varit så lockande att visa en ruffsig bulle och ett nattlinne. inte direkt min stil till vardags om man säger det så. det får komma imorgon, om jag klär på mig då.

paketet från H&M var både något bra och besvikelse. jag hade beställt ett par jeansshorts, en tröja och en klänning.
jeansshortsen är det ända jag kommer att behålla. klänningen hade jag beställt i medium och trodde den skulle sitta bra, men den var verkligen jätte stor och såg hemsk ut. tröjan var delade tankar om, den var fin, men inte min stil. för sött. japp, så det är bara att skicka tillbaka tröjan och klänningen och hoppas att jag snart kan hitta något. har svårt för det.

Hur länge har du bloggat?
ag har bloggat från och till sen 2007.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
på bloglovin följer jag ca 30 bloggar, men jag läser typ 6-8st

Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar/ämnesbloggar?
nästan alla skulle jag vilja säga

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
med tanke på att jag knappt bloggar så tror jag att de som läser får se riktiga sidor av mig.

Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? 
jag är inte en privat människa i sig, skriver jag personligt så skriver jag inte med vem det handlar om.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse? 
ingen bekräftelse alls faktiskt, mest för att bara få skriva av mig. vilket hjälper enormt.

Har du träffat människor irl. efter att ha träffat dom via bloggen? 
nej, det har jag inte.

Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga?
absolut

Hur ser bloggandets nackdel ut för dig?
inte en blekaste..

rätt komiskt hela grejen. 
men, secretly she wanted him as well.

personen som betyder mest för mig i hela världen.
personen som har hjälpt mig att ta mig upp när jag varit på botten, jämt.
personen som ger den bästa kärleken och tryggheten.
personen som jag älskat sen första gången vi träffades.
min bästa vän, sandra cederbom.




och hon ser förövrigt ut såhär nu..

att jag alltid gömmer mina känslor, jag visar inte för någon.
sen brister det ihop när det kommit till en punkt då det kokar över.
det är en vana jag önskar att jag inte hade.

jag antar att det blir så lätt. när jag var yngre var jag i en djup djup depression.
jag var självmordsbenägen, skärde mig, allt. jag gillade inte när folk frågade mig hur jag mådde.
jag ville klara mig ur det själv (vilket jag tillslut gjorde efter tre års kämpande).
höll alltid allting inom mig. mamma skickade mig till BUP men jag tyckte dom var idioter.

sen när jag väl tagit mig ur allting så har jag fått hyffsat svårt att lita på folk fullt ut,
det är få människor jag faktiskt berättar allting för. väldigt få.
jag har haft många backstabber vänner in my days, även under tiden min depression var.
därför är det så nu att jag hellre håller allting för mig själv, för innan kunde inte mina vänner hålla det inne.