jag är rädd för att se på honom, jag är rädd för att prata med honom.
jag vill inte se eller höra när han börjar gråta såfort han hör min röst.
det gör ont, jag vill lika mycket som du att han ska bli frisk.
men vi måste inse att det inte kommer att hända, snart kommer slutet.

jag har varit med om för mycket för att klara av detta just nu.
därför skjuter jag upp det. jag vågar inte bara, okej? 
jag är rädd att vi ska förlora honom allihopa.
för mig känns det som att han inte kommer att dö sålänge vi

bara tror och låtsas som att han är frisk och mår bra.

jag vet, det är inte sant. det kommer aldrig att hända.
låt mig ta in detta på mitt egna sätt, jag vet att det sårar honom.
men han är inte den som kommer att förlora någon snart.