i söndags var det ett helt år sedan du gick bort.
jag kan fortfarande inte förstå att du inte finns bland oss längre,
jag tänker ofta på dig och dina nära och kära. 

hoppas fortfarande att jag ska springa på dig på bussen någon dag,
sitta och prata om allt möjligt, som vi brukade göra.

minns när vi gick på iv, hur galna alla vi som gick där var.
hur kul varje dag var där. när jag fick hemundervisning ville jag bara tillbaka.
en vecka klarade jag. sen tvingade jag markus att låta mig vara där.
jag kunde inte vara utan er en enda dag nästan. mina killar. 

jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte gick på din begravning.
jag minns hur jag grät den dagen. jag kände mig som en dålig människa.
som inte var där och visade resepekt för de andra som också kände dig.
men jag kunde inte, seif. det gick bara inte. jag klarade inte av ännu en begravning för en vän.

jag minns tydligt när jag träffade dig några månader innan du gick bort på bussen.
du var så glad och sa att du hade bättrat dig med allt och att du skulle lyckas nu.
jag var stolt över dig. riktigt stolt. samma dag jag fick veta vad som hände blev jag besviken.
det gjorde ont i hjärtat på mig av att veta att du inte alls hade bättrat dig. 
jag kände mig, besviken, arg och ledsen. besviken på dig. arg på att sådana saker ens finns 
och ledsen över att förlora en vän. 

jag saknar dig seif, glömmer dig aldrig.