i'm thinking about all our younger years..

det gör ont att se honom som han är nu.
väntan på att något ska hända gör ondare, att bara vänta.
morfar, min kära supermorfar.

jag ångrar mig stort att jag inte tagit vara på de sista med honom.
att jag inte har hälsat på så ofta som jag faktiskt har kunnat.
men jag har inte velat se honom såhär, det är det här jag varit rädd för.
att minnas honom som sjuk, jag vill inte det.
jag vill minnas honom som den pigga och glada morfarn jag alltid sett.

nu är det snart över. det är blandade känslor alltihopa.
vi alla vill att det ska gå fort nu, så han slipper lida. men ändå inte.

imorgon ska jag hälsa på honom igen, vi får bara hoppas att han klarat sig över natten.
jag sa hejdå till honom förut ifall att han inte skulle klara sig. men jag hoppas han gör det.

jag älskar honom. min fina supermorfar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback