i'd hoped you'd see my face and that you'd be reminded that for me it isn't over.

43 timmar senare och jag kan fortfarande inte få ut bilden från ditt sista andetag.
jag är okej, antar jag. jag känner mig lättad och glad, men ändå ledsen.
lättad för att du får slippa lida och glad för att du är på ett bättre ställe nu,
ledsen.. ja det förstår nog alla.

sitter nu och väntar på min mor som är iväg på några ärenden.
ska bli skönt att komma ut lite. känns rätt behövligt.

jag vill skriva massa, men vet inte vad jag ska skriva.
är rätt tom, faktiskt.

längtar iaf till den 5e då jag, några från jobbet och några andra ska först ha tacomys hos emma,
sedan dra till trädgårn för att se den underbara fantastiska veronica maggio (tredje gången för mig).
efter det möter vi upp några stycken till från jobbet och drar ut och röjer på avenyn.
ser verkligen fram emot den kvällen. ska bli väldigt roligt. älskar mina små kollegor, har så kul med dom.

well folks, that's all for now.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback