jag vet om att jag lovat så många människor, speciellt mig själv att inte komma tillbaka till det där. men jag har så lätt att falla tillbaka när det gäller honom.visst, jag har inte gjort det nu. jag lovar! räcker att jag hör någon prata om honom, ser honom på stan eller vad som helst. då kommer det tillbaka, tankarna om vad han gör nu eller hur han har det nu. jag vill inte tillbaka dit. 2½år av mitt liv för ingenting. olycklig kärlek, utan att kunna få personen man älskar. ni som har vart med om det vet hur det gör ont i hjärtat. bara tanken av personen får en att brista ut i gråt, det gör ont. jag är glad att jag inte har lätt alls för att gråta längre. för isåfall hade jag suttit och gråtit nu. som tur är gör jag inte det. inte ens till den här låten, den lyssnade jag på hela tiden då jag var på g med honom. ja, sanningen är att vi bara var på g i två veckor och jag var kär i 2½år efter det. låter helt sjukt, men när den personen väl kommer så finns det ingen återvändo. jag har fortfarande svårt att tänka tillbaka. nu är det nästan 4år sedan. förstår ni hur mycket det tar på mig? jag vill bara kunna bli kär på nytt i någon som känner samma sak. när jag kände att jag verkligen inte älskade dig längre, då lyssnade jag alltid på sara löfgren - starkare. för vet ni? den gjorde mig faktiskt starkare. för det hon sjunger i första versen, det stämde verkligen och det stämmer fortfarande. visst, jag tänker fortfarande på honom och saknar dom två veckorna vi hade för dom var verkligen helt underbara. jag vill bara få bort alltihopa. men ni vet ju hur du det är, den dära första riktiga kärleken som aldrig släpper. trots att man skaffar en ny eller vad som helst så finns det fortfarande kvar i baktankarna. i mitt fall har jag blivit så kräsen för jag känner att inget kan bli så bra som just dom två veckorna var. ni tänker säkert att under dom två veckorna hände väll säkert inget speciellt. men det gjorde det, iallafall för mig. jag kunde vara mig själv helt ut, vi var inte dom som låg och pussades och kramades hela tiden heller utan vi hade så sjukt kul. vi kunde ligga och skratta jätte länge, bara hålla om varandra och njuta av tiden. jag glömmer aldrig när jag satt på bussen från han en gång så ringde jag min mamma och var överlycklig (hon hade aldrig hört eller sett mig så lycklig). jag sken som en sol när jag kom hem och nästan skrek ut "HAN SA ATT HAN TYCKTE OM MIG JÄTTEJÄTTE MYCKET". eftersom att jag aldrig haft en riktig pojkvän, jag har var alltid feg och blyg när jag var liten. så betydde det något litet extra för mig. att han kunde säga det och titta mig rakt in i ögonen och säga det. jag är även stolt över mig själv som sa det först. det var ett stort framsteg för mig.

varför ska kärlek vara så svårt?
berätta gärna era historier. jag behöver inte publicera kommentarerna, men skriv med det isåfall.